Dom trillar visst av pin, en efter en, dom gamla gubbarna och tanterna. Det känns lite sorgligt. Det är ju ens barndom som försvinner. Snart är man väl en av dom som berättar om gamla TV-program som inte längre finns. Ungefär som när våra föräldrar pratar om Hylands Hörna.
För visst var det festligt när dom satt där och snurrade i sina snurror och visslade i sina visselpipor. Och minns ni hur skoj det var när Mona Seilitz skulle föreställa en skotsk skottkärra på glid i mellanöstern?
Ja. Det är väl så här det känns när man är på väg in i stofil-stadiet.
Fast det är ju samtidigt rätt så gött.
/E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
trist. men inte helt oväntat. jag och ludvig har en teori om att TV-huset är infekterat. alla deras profiler blir sjuka och dör.
Man kan tänka sig att klockrena våldsbrott mot idén om den tänkande människan såsom "Megadrom" och "Jobba jämt" sätter sina spår i medarbetarnas kropp och själ...
Skicka en kommentar